Hasso von Pogrell, VD i organisationen European Bioplastics (EUBP) tar i en debattartikel upp några av de felaktiga uppfattningar om bioplaster och deras inverkan på miljön, som ofta sprids i olika medier och instanser runt om i Europa.
(2023-12-06) ”EU:s förordning om förpackningar och förpackningsavfall (PPWR) är ett aktuellt samtalsämne i dessa dagar och ger upphov till debatter och kontroverser, särskilt inom bioplastsektorn. Tyvärr genomsyras debatten ofta av desinformation, som har en tendens att sprida sig, så låt mig redovisa några av dessa ”myter” och rätta till felaktigheter kring bioplaster och deras tillämpningar”, skriver Hasso von Pogrell i sin debattartikel, som bland annat publicerats på det ansedda och oberoende paneuropeiska medienätverket Euractiv.
Så här skriver Hasso von Pogrell om tre vanliga ”myter” kring bioplaster:
Myt 1: ”Biologiskt nedbrytbar plast bryts inte ned riktigt biologiskt”
Den centrala kritik som bioplastsektorn möter idag kretsar kring vissa ”studier” som hävdar att biologiskt nedbrytbara produkter inte bryts ned biologiskt. De två första frågorna jag skulle ställa till dessa kritiker är ”var produkten certifierad?” och ”vilka standarder tillämpade du?”
Lite biokemi: Biologisk nedbrytning är en process där material metaboliseras till koldioxid, vatten och biomassa med hjälp av mikroorganismer. Denna process beror på förhållandena (plats, temperatur, luftfuktighet, närvaro av mikroorganismer, etc.) i den specifika miljön (industriell komposteringsanläggning, trädgårdskompost, jord, vatten, etc.) och själva materialet. Följaktligen kan processen och dess resultat variera avsevärt.
Till exempel: om en produkt är designad och certifierad för biologisk nedbrytning i mark, kommer den inte nödvändigtvis att, inom en lika lång tidsram, brytas ner i en vattenmiljö. Detta framhålls redan i de olika standarder, som har utvecklats för biologiskt nedbrytbar plast under de senaste decennierna.
För komposterbara förpackningar på den europeiska marknaden är den viktigaste standarden EN 13432 med titeln ”Requirements for packaging recoverable through composting and biodegradation” vilket helt enkelt innebär att produkter certifierade i enlighet med denna norm är designade för biologisk nedbrytning i industriella komposteringsanläggningar och anaerob rötning. Den föreskriver att ett minst 90 procentigt sönderfall måste ha skett efter 12 veckor och inkluderar tester på ekotoxicitet och tungmetallhalt. Viktigast av allt kommer denna process att leda till att minst 90 procent av kolet i plastmaterialet har omvandlats till koldioxid. Resterande andel omvandlas till biomassa, som inte längre innehåller någon plast.
Därför kan det i bästa fall betecknas som naivt att sänka en förpackning i havet, när den är avsedd att brytas ned under specifika markförhållanden eller i industriella komposteringsanläggningar, och sedan dra slutsatsen att den inte är biologiskt nedbrytbar…
Icke desto mindre har vissa forskare offentligt släppt ”banbrytande” studier om biologiskt nedbrytbar plast, som lämnats i en vattenmiljö och sedan i intervjuer berättat att ”även efter tre år har plasten inte brutits ned biologiskt”. Men om man genomför ett experiment, som kommer att misslyckas innan det ens har börjat, kallas det inte ett ”vetenskapligt fynd”, det kallas pseudovetenskap!
Slutligen vill jag upprepa det faktum att den utlovade biologiska nedbrytningen av en plast i en specifik miljö inte ursäktar nedskräpning. Nedskräpning bör aldrig främjas för någon form av avfall, och en lämplig utbildning av slutanvändarna är avgörande. Att kasta plast på marken och lita på att de kommer att brytas ned är i bästa fall önsketänkande. Nedskräpning är ingen lösning för att hantera avfall. Det borde vara självklart, men det måste fortfarande hävdas gång på gång.
Myt 2: ”Komposterbar plast lämnar mikroplastrester i komposten”
Som nämnts tidigare är bioplastprodukter, som är certifierade för industriell komposterbarhet, helt biologiskt nedbrytbara under industriella komposteringsförhållanden. Sönderdelning, eller desintegration, är en nödvändig del av den biologiska nedbrytningsprocessen och leder till mindre partiklar, som inte ska förväxlas med beständig mikroplast. Även vid suboptimal kompostbearbetning upphör inte den biologiska nedbrytningsprocessen av sönderfallna plastpartiklar. När kompostjord placeras ut i markmiljö, fortsätter den biologiska nedbrytningsprocessen om bioplasten komposteras på det sätt som standarden kräver. Det är ett faktum. Oron för att biologiskt nedbrytbar resulterar i mikroplastrester är därför i bästa fall överdriven och faktiskt absurd för att vara mer exakt.
Myt 3: ”Biobaserad plast är inte bättre för miljön än fossilbaserad plast”
En viktig fördel med bioplaster är deras bidrag till full cirkularitet. Termen ”biobaserad” betyder att plasten härrör från biomassa, vilket omfattar förnybara råvaror som till exempel stärkelse, rörsocker eller cellulosa. När man jämför biobaserad plast med fossilbaserad plast har biobaserad en klar fördel, eftersom den, till skillnad från fossilbaserad plast, lagrar och återanvänder koldioxid från miljön.
Förnyelsebart råmaterial, som används för att tillverka biobaserad plast, tar upp kol från atmosfären under tillväxtprocessen, vilket sedan lagras i de plastprodukter, som tillverkas av råmaterialet. I slutet av plastens livscykel frigörs kolet tillbaka till atmosfären, och kolslingan sluts. Med andra ord släpps det inte ut mer kol i en bioplastprodukts livscykel än vad som biomaterialet tagit upp från atmosfären under sin tillväxtprocess. Så förutom att ha samma förtjänster som fossilbaserad plast har – hållbara, återanvändbara och återvinningsbara – så ger bioplasterna de extra bonusen att de håller kolet i ett slutet kretslopp och inte skadar ekosystemen genom att släppa ut ytterligare växthusgaser.
Jag vill betona att det är nödvändigt för såväl politiker som producenter och konsumenter, som undrar ”varför byta till bioplast?” att ha alla data tillgängliga för att fatta välgrundade beslut vid såväl lagstiftning, som vid beslut om tillverkning och köp. Men detta kräver dock mer kritisk läsning och mer vederhäftig information än vad pseudovetenskapliga artiklar försedda med ”klickbete”-rubriker erbjuder!
Och slutligen: Det krävs mer cirkularitet än vad våra nuvarande system levererar. Och det är, trots allt, endast med ett omfattande och holistiskt, övergripande regelverk, grundat mer på fakta och vetenskapliga bevis och mindre på känslor och kontroverser, som vi kommer att kunna göra plastindustrin fossilfri!
Hasso von Pogrell
CEO, European Bioplastics
Jerry Pettersson/JP Press Agency © 2023
jp.press@jppa.one
