Vad innebär ”bionedbrytbart” och vad innebär ”oxo-nedbrytbart”? Båda termerna används inom plastområdet och som marknadsföringsargument. Många tror att de två begreppen betyder samma sak: nämligen en plastprodukt som helt bryts ner av sol, vind och vatten eller i kompost, etc. Men sanningen är en annan…
(2017-03-01) Många bioplaster är bionedbrytbara, vilket innebär att de bryts ner fullständig , medan så kallade oxo-nedbrytbara produkter visserligen bryts ner, men endast till små plastfragment, vilka blir kvar under mycket lång tid och förorenar miljön, inte minst genom att sköljas ut i hav och oceaner.
Bioplastorganisationen European Bioplastics (EuBP) har länge uppmärksammat vikten av att skilja på de båda begreppen och man varnar nu för en ökande användning av vilseledande märkning och falsk ”greenwashing”, från vissa producenter av oxo-nedbrytbara plastmaterial.
I en artikel med rubriken ”Can additives make plastics biodegradable?” i senaste utgåvan av bioplastics MAGAZINE (nr 1/2017) förklarar Constance Ißbrücker, miljöansvarig hos EuBP, skillnaderna mellan bionedbrytbara plaster och oxo-nedbrytbara plaster.
Bionedbrytbarhet är en inneboende egenskap hos ett material eller produkt och den åstadkoms av naturligt förekommande mikroorganismer som bakterier, svampar eller alger. Inga tillsatser (additiver) behövs för att göra materialet eller produkten bionedbrytbar och inga produktfragment stannar kvar i miljön. De enda restprodukter, som bildas vid nedbrytningen, är vatten, koldioxid och organisk biomassa.
Så kallade oxo-nedbrytbara plaster består av konventionella fossilbaserade, icke-biologiskt nedbrytbara, plaster som PE, PP, PS, PET, etc., vilka kompletteras med tillsatser i form av exempelvis metallsalter och organiskt baserade additiv (se bilden överst). Additiven är tänkta att möjliggöra en biologisk nedbrytning av uppenbart icke-nedbrytbara plaster och plastprodukter.
”Men hittills finns det inga studier, som ger tillräckliga bevis för att dessa oxo-nedbrytbara plaster verkligen bryts ner på det sätt som verifieringsmetoden för biologisk nedbrytning anger”, skriver Constance Ißbrücker.
Standardindikationen på biologisk nedbrytning är mängden koldioxid, som en produkt avger under nedbrytning. Men oxo-nedbrytbara plaster uppfyller inte dessa, skriver Ißbrücker.
EN 13432, som är den internationella standarden för biologisk nedbrytning, kräver att ett biologiskt nedbrytbart material ska vara till 90 procent upplöst inom 12 veckor och till 90 procent nedbrutet inom sex månader.
De studier kring oxo-nedbrytbara plasters degenerering, som publicerats, anger i stället att materialen till 60 procent har brutits ner efter två år – men vad som händer med de resterande 40 procenten redovisas inte…
Sanningen är att oxo-nedbrytbara plastmaterial visserligen sönderdelas och synbarligen försvinner under inverkan av ljus (UV-strålning) och syre, men det betyder inte att de helt bryts ner. Eftersom ingen verklig biologisk nedbrytning – åstadkommen av mikroorganismer – sker samtidigt, så resulterar oxo-nedbrytningen i stället att det bildas osynliga plastfragment, så kallade ”microplastics” (plastbitar som är en millimeter eller mindre), vilka innebär stora miljö- och hälsofaror, inte minst när de kommer ut i våra hav och oceaner!
Hela Constance Ißbrückers artikel i bioplastics MAGAZINE kan laddas ner HÄR (engelska).
Jerry Pettersson/JP Press Agency © 2017
jp.press@comhem.se
